Tre enkla test kan predicera fallrisken vid Parkinsons sjukdom

Paul SS, Canning CG, Sherrington C, et al. Three simple clinical tests to accurately predict falls in people with Parkinson’s disease. Mov Disord 2013;28;655-62
 
Många med Parkinsons sjukdom har ökad risk att falla och skada sig. Nu finns möjlighet att hitta riskpatienterna tidigt.

Många personer med Parkinsons sjukdom har dålig balans och ökad risk att falla och därmed skada sig på olika sätt. Om man kan identifiera personer med sjukdomen som har stor risk att falla borde man genom riktade åtgärder kunna minska risken för fall och skador. En forskargrupp i Australien har nyligen publicerat en stor studie där man försökt hitta enkla prediktorer som kan identifiera personer med Parkinsons sjukdom som har ökad fallrisk.

Deltagarna var personer med sjukdomen, som hade eget boende och var över 40 år. De skulle kunna gå själva (gånghjälpmedel var tillåtna) och vara i hyfsat kognitivt skick (minst 24 poäng på MMSE) och inte ha någon annan allvarlig sjukdom som kunde påverka utfallet. Totalt 205 personer deltog. Deltagarna hade bedömts för medverkan i en randomiserad kontrollerad studie som studerade värdet av fysisk träning för att påverka fallrisken. I den aktuella studien deltog de som randomiserats till att bli kontroller eller inte uppfyllde inklusionskriterierna i träningsstudien.

Förutom demografiska uppgifter och uppgifter om fall under senaste året undersöktes motoriken och dyskinesi med UPDRS-skalan. Förekomsten av freezing (FOG, freezing of gait) senaste månaden efterfrågades och undersöktes också med ett särskilt formulär för detta problem. Kognition bedömdes med MMSE och Frontal Assessment Examination. Dessutom undersöktes styrkan i knäextensorer, och balans bedömdes med diverse kliniska test. Slutligen bedömdes gånghastigheten vid gång 4 meter där patienten dels själv fick bestämma hastigheten, dels ombads gå så snabbt som möjligt. Fallförekomsten registrerades prospektivt under 6 månader med falldagböcker.

Av de 205 deltagarna hade 120 (59 %) fallit under det senaste året. Sjukdomsdurationen var signifikant längre för de som fallit, i genomsnitt 8,7 år, och 5,4 år för de som inte fallit. Gruppen som fallit rapporterade också ökad rädsla att falla. I fallgruppen noterades också signifikant ökad förekomst av FOG, 54 %, jämfört med 22 % i gruppen utan fall. Statistiskt signifikanta skillnader noterades också mellan grupperna för de flesta kliniska rörelse- och balanstesterna.

Vid multivariat analys visade det sig att tre kliniska undersökningar sammantaget hade samma prediktiva värde för att identifiera fall som en modell som inkluderade en rad olika test. Dessa tre undersökningar var: 1) förekomsten av fall under senaste året; 2) förekomsten av FOG under senaste månaden; 3) en gånghastighet understigande 1,1 m/ sekund när man själv väljer gånghastighet. Det prediktiva värdet av dessa tre faktorer var störst för tidigare fall och ges 6 poäng i den prediktiva fallbedömningen. Förekomst av FOG gav 3 poäng och långsam gång 2 poäng (över 3,6 sek att gå 4 meter). Risken att falla under kommande halvåret är 17 % om man har 0 poäng (inga fall, ingen FOG och snabb gång). Fallrisken är 51 % om man har 2-6 poäng och 85 % om man har 8-11 poäng.

KOMMENTAR
Med tre enkla test där det räcker med att ställa två frågor och klocka tiden att gå 4 meter kan man få en god uppfattning om patientens risk att falla under det kommande halvåret är låg, måttlig eller hög. Om detta verkligen stämmer är det ett betydande fynd som man gjort. Verifiering i andra populationer med Parkinsons sjukdom behövs dock för att man ska kunna lita på fyndens giltighet.

Slutligen kan man konstatera att det inte fanns någon statistisk skillnad i kognition mätt med MMSE mellan gruppen som föll och inte föll. Detta utesluter inte att kognitiv förmåga är en riskfaktor för fall eftersom MMSE är ett dåligt instrument för att värdera kognitiv funktion vid Parkinsons sjukdom

LF