En dryck med gudomliga gåvor: mjöd

Av Bengt Sternebring
 
Vildhonung var i Europa ett av de första sötningsmedlen och blev av många anledningar eftertraktat, inte bara av Nalle Puh. De sura bären blev godare, för att nu inte tala om när man sötade vatten med honung. Lät man därtill denna blandning stå i behaglig temperatur så började honungsvattnet vildjäsa och blev till den sagomspunna dryck som kom att kallas mjöd. För att smaksätta eller skynda på jäsningen tillsattes ibland bär eller frukter.

Det första mjödet gjordes sannolikt också på bär, som fick jäsa i en sockerlösning (honung utspädd med vatten), först säkerligen av en slump men efter praktisk övning förstod man snart bättre och redan från början tillreddes blandningen vid rätt temperatur under rätt antal veckor. Om man önskade sätta särart på smaken tillsatte man olika kryddor. Framställningen av mjöd är således enkel: vatten, honung och lite kryddor. Efter cirka 6 månaders lagring är drycken färdig att avnjutas.

Mjödet uppnådde vanligen 4–5 procents alkoholstyrka, men efter flera jäsningsprocesser kunde alkoholstyrkan uppnå cirka 17 procent. Med tiden kom mjödframställningen att bli lite av ”en husets specialitet” och det var vanligen frugan i huset som rörde ihop det man gärna ville se som bygdens bästa. Ett ”sentida” klassiskt recept på mjöd som är omfattande i tillredning och kryddning finns beskrivet i Kajsa Wargs Hjälpreda från 1755.

Enligt arkeologiska fynd började mjöd tillverkas i vårt land under den äldre bronsåldern medan de första nedteckningarna om drycken härstammar från Olaus Magnus (1520-talet). I England var man tidigare ute. När romarna intog landet rapporterades det hem till huvudstaden, att man erövrat honungsön och att honungen gör engelsmannen vital, ja ålderdomen inträder inte förrän han uppnår den aktningsvärda åldern av 120 år. Plinius den äldre lär ha kommenterat som förklaring till denna senfärdiga ålderdom är öbornas stora intag av honungsbrygden (mjöd).

Mjödet får konkurrens
Till förfång för mjödproduktionen lärde man sig förädla honungen och på det viset få fram vax, som främst användes till att stöpa ljus. Det kunde också användas till smörjmedel, gjutning och medicin. Mjödet fick sålunda i produktionsledet allvarlig konkurrens, då honung inte fanns i obegränsad mängd, även om det producerades ansenliga volymer i de stora biodlarlänen Småland och Öland.

Mjödet ansågs länge vara en fin och förnäm dryck med gudomliga gåvor – för egentligen var det den gamle asaguden Oden som en gång i tiden stal drycken från jättarna, som framställde brygden på honung och den vise Kvasirs blod, vilket resulterade i skaldegåvor utöver det vanliga. Gudarnas mjödframställning var emellertid enklare än jättarnas emedan geten Heidrun, som stod och tuggade löv på gudaboningens tak, varje dag kunde tömmas – icke på mjölk men väl på ett rejält fat mjöd.

Starkspritkulturen lurar i vassen
Trots det gudomliga inslaget låg konkurrenterna på lur. Först var det ölet, sedan brännvinet och slutligen vinet. Brännvinet var till en början inte så farlig konkurrent. Det var mest råbestarna som höll sig till det av finkel bismakande brännvinet. Så småningom importerades styrketåren under benämningen främmande eller franskt. Även brännvinskulturen förfinades och då döptes de förnämsta efter tillverkningsort – så kom cognac in i vokabulären. När sädesbrännvinet importerades västerifrån under beteckningen wisky började brännvinskulturen få status på riktigt.

Dock – mjöd fanns fram till renässanstiden rikligen i såväl slott som koja. Mången historia förtäljes också om församlingsprästen med sitt enastående mjödrecept. Och det var mången präst i mången församling som hade denna, så att säga, bi-syssla. I slott var man speciellt begiven på mjöd och expertis fanns. Redan Gustav Vasa lär ha varit en rackare på såväl beredning som intag och passade sin vana trogen på att brevledes sända produktionsanvisningar till sina undersåtar land och rike runt.

Det gick dock inte alltid så bra vid den kungliga taffeln: Enligt historiens annaler skall trenne svenska kungar begivna på mer mjöd än tillståndet mäktade hava drunknat i slottets mjödkar, som exempelvis kung Fjolner från Uppsala som efter kvällens mjödorgier vaknade upp och av nöden påkallad uppsökande inrättning, råkade han ”sömnyr och döddrucken plumsa i mjödkaret, där han ömkligen omkom i vindlösa vågor”.

När odlingen av säd kom igång under renässanstiden kom kornet till användning – det jästes till malt och nu tillreddes det vi menar med öl. Traditionen att bereda ett gott mjöd fanns dock länge, långt in på 1700-talet. Så småningom tog vinet över rollen som findryck, men än idag, förvisso i mindre skala, tillreds mjöd till såväl husbehov som till försäljning.