Långtidsverkande medel vid nydiagnostiserad Parkinson

Bracco F, Battaglia A, Chouza C, Dupont E, Gershanik O, Masso JFM, Montastruc JL and PKDS009. The long-acting Dopamine Receptor Agonist Cabergoline in Early Parkinson’s Disease. Final result of a 5-year, Double-Blind, Levodopa-Controlled Study. CNS Drugs 2004;18(11):733-46
 
Cabergolin är ett ergolinderivat med mycket lång halveringstid som tillåter tillförsel en gång dagligen och med den potentiella möjligheten till en mer kontinuerlig stimulering av dopaminerga receptorer än som är möjligt med andra dopaminagonister. Målet med studien var att undersöka om effekten av en mer kontinuerlig dopaminerg stimulering skulle visa sig som en fördröjning av motoriska komplikationer jämfört med levodopa hos nydiagnostiserade parkinsonpatienter.

Studien var en dubbelblind, multicenterstudie som jämförde cabergolin och levodopa som initial behandling. Totalt 419 patienter utan föregående levodopa, dopaminagonist eller selegilinbehandling randomiserades till antingen levodopa (n=209) eller cabergolin (n=211). Behandlingen titrerades till effektiv dos under upp till 24 veckor, och fortsatte på denna dos till studiens endpoint (verifierad motorkomplikation) eller 5 år. Under åren 1-5 erhöll cabergolingruppen en genomsnittlig daglig cabergolindos på 2,8-2,9 mg, med tillägg av levodopa i en genomsnittlig daglig dos år 1 på 322 mg och år 5 på 431 mg. Under samma tid erhöll levodopagruppen 784 mg levodopa dagligen. Patienter i cabergolingruppen erhöll alltså 50% mindre levodopa än levodopagruppen.

Motorkomplikationer fördröjdes signifikant (p=0,0175) och förekom mer sällan hos cabergolinbehandlade. Den relativa risken att utveckla komplikationer var reducerad med mer än 50% (Cox regressionsanalys) (0,46; p<0,001) i cabergolingruppen jämfört med levodopagruppen. Speciellt dyskinesier kom senare och förekom hos 9,5% jämfört med 21,2% hos levodopagruppen. Hos patienter som inte behövde tillägg av extra levodopa var motorkomplikationer 3 gånger vanligare bland levodopapatienter än cabergolinpatienter (15,5% av 110 patienter mot 5,3% av 76 patienter).

Förbättringar jämfört med baseline mätt med UPDRS ADL och motordelar, global skattning av svårighetsgrad av läkare och patient visades i båda grupperna. Maximal effekt sågs vid 2 år. Levodopagruppen var signifikant bättre (p<0,001) avseende motorisk funktion (UPDRS motordel) över tid, med medelvärde 13,8 versus 12,9 vid 1 år, 18,6 versus 17,2 vid 3 år och 19,2 versus 16,3 vid 5 år.

Totala frekvensen biverkningar var likartad i de båda grupperna. Cabergolingruppen drabbades av mer men icke signifikant mer illamående, kräkningar, dyspepsi och gastrit (37,4 respektive 32,2%), yrsel och postural hypotension (31 respektive 24%) . Cabergoligruppen drabbades av signifikant mer perifera ödem (16,1 respektive 3,4%). Båda grupperna uppvisade lika mycket trötthet och somnolens (17,5 respektive 18,3%) och hallucinationer (4,8 respektive 4,4%). Biverkningar förekom oftare hos kvinnor, med undantag av dyskinesier, hyperkinesier och hallucinationer, som förekom oftare hos män, och hos äldre. Slutsatsen: initial behandling med cabergolin är associerad med lägre risk för motorfluktuationer på bekostnad av marginellt reducerad symtomlindring och något mer biverkningar, huvudsakligen högre frekvens perifera ödem.

JEW