Suspekta epileptiska anfall på intensivvårdsavdelningar

Benbadis SR, Chen S, Melo M. What’s shaking in the ICU? The differential diagnosis of seizures in the intensive care setting. Epilepsia 2010;51:2338-40
 
Det är inte ovanligt att neurologer kallas till intensivvårdsavdelningar för bedömning av anfallsmisstänkta yttringar. Ibland är det uppenbart att det rör sig om epileptiska anfall, men många gånger är det attacker av mer oklar natur.
 
För att undersöka vilka attacker av epilepsiliknande natur som kan förekomma på intensivvårdsavdelningar analyserades EEG kombinerat med videoregistreringar på ett större sjukhus i Florida. En retrospektiv genomgång gjordes av alla EEG-videoregistreringar som genomfördes under en 18-månadersperiod på fem intensivvårdsavdelningar (kirurgisk-, medicinsk-, kardiologisk-, brännskadeoch neurologisk intensivvård). Enbart vuxna personer, 17 år och äldre, var patienter på dessa avdelningar. De registreringar som inkluderades var de som beställts för värdering av möjliga epileptiska anfall (possible seizures). Patienter som registrerats på grund av uppenbara epileptiska anfall inkluderades inte. Den slutliga diagnosen baserades på analys av EEG-videoregistreringen samt på effekt av eventuell behandling och uppföljning. Hur behandling och uppföljning gick till och vägdes in i bedömningen beskrivs inte.
 
Totalt bedömdes 52 EEG-videoregistreringar på lika många personer med en medelålder på 57 år (17-88 år). Majoriteten, 75%, var intuberade vid registreringen. De flesta patienterna fanns på kirurgiska- (18 patienter), neurologiska- (16 patienter) och medicinska (12 patienter) intensivvårdsavdelningar.
 
I 27% av fallen (14 patienter) registrerades epileptiska anfall: fokala motoriska status epileptikus anfall, fokala kloniska anfall, myoklona anfall, och två generaliserade status epileptikus anfall (myoklont status och kloniskt status). Alla patienter med anfallsaktivitet registrerat på EEG hade kliniska anfallskorrelat.
 
I 73% av fallen (38 patienter) blev bedömningen att det var icke-epileptiska fenomen. Vanligast (23%) var tremorliknande rörelser i en eller fl era extremiteter. Tremorn hade vanligen en snabb darrande karaktär, var kortvarig och ofta utlöst när patienten mobiliserades. Hos en patient var tremorn begränsad till läpparna och generaliserad hos en annan. Näst vanligast var multifokala myoklonier (14%) och vad som beskrivs som långsamma delvis avsiktliga rörelser (14%; semipurposeful movements). Exempel på det sistnämnda är repetitiv abduktion och adduktion av benen, sträckning och böjning i knäleden (cyklande rörelse) eller i ena armbågsleden. Bland de återstående patienterna fanns bl. a. två med övergående ögondeviation, två med nickande rörelser och två med anfall som bedömdes som psykogena icke-epileptiska anfall.
 
KOMMENTAR: DENNA STUDIE HAR uppenbara svagheter p.g.a. sin retrospektiva natur men är ändå ett lovvärt försök att undersöka avvikande rörelsemönsters förekomst och eventuella epileptiska natur. Författarna gjorde en intressant iakttagelse, nämligen att patienter med långsamma delvis avsiktliga rörelser verkade var mindre medvetandestörda än patienterna med tremorliknande rörelser.
 
Notabelt är att två av patienterna på en intensivvårdsavdelning (IVA) bedömdes ha psykogena ickeepileptiska anfall. Det framgår inte om dessa hamnat på IVA p.g.a. sina anfall eller om det fanns andra orsaker till IVA-vård.
 
Antiepileptisk behandling har sina komplikationer och bör ej ges i onödan, särskilt inte till redan svårt sjuka personer. Allt som skakar på IVA är inte epileptiska anfall
 
LF